Sons of Anarchy

Nu har vi bara ett avsnitt kvar av den andra säsongen av Sons of Anarchy. Man blir mer och mer engagerad i de problem som motorcykelgänget ställs inför och man har verkligen lärt känna karaktärerna under de första två säsongerna. En osympatisk karaktär som dykt upp under den andra säsongen är vit makt-aktivisten Weston, som spelas av den fantastiske Henry Rollins. Som skådespelare har jag inte sett speciellt mycket av honom innan det här, men som sångare, programledare och spoken word-artist är han magnifik. Han har utseendet för att göra rollen på ett realistiskt sätt och hans galna blick passar perfekt in på den person han spelar. Rollins inhopp i serien har varit mycket bra. En av de skådespelare jag kände igen när serien började var Peggy Bundy, minns inte vad honom heter i verkligheten, men eftersom det är från den bedrövliga komediserien Våra värsta år jag känner igen henne är det hennes namn där som dyker upp. Hon har verkligen höjt sig från säsong ett till säsong två, hennes karakär Gemma har fått ett helt annat djup än tidigare och det tycker jag att hon visar på ett bra sätt. Jag trodde inte att jag skulle klara av att ta henne på allvar efter Bundy-tiden, men det går uppenbarligen bra. Ron Perlman, odjuret i Skönheten & Odjuret, har en annan av de stora rollerna och även där finns det ett starkt bidrag till seriens styrka. Han är svårgreppbar, både sympatisk och osympatisk, omtänksam och kall. Man får liknande känslor an Sons of Anarchy som när man ser en bra maffiafilm, trots att de sysslar med olagligheter vill man att det ska gå bra för dem och på något sätt lyckas man framställa de som försöker sätta fast dem som de onda i serien. Ikväll blir det sista avsnittet, sedan är det bara att försöka få tag på säsong tre.

Dagens låt: Arctic Monkeys - Brick by brick