Bright Eyes blev Conor Oberst

Härom veckan fick jag tag på Conor Oberst nya soloskiva, jag har haft den i min mobil sedan dess och lyssnat på den när jag gått till jobbet. Jag gillar skivan skarpt, men jag börjar förstå varför Oberst övergav sitt Bright Eyes och i stället börjat ge ut skivor i sitt riktiga namn, för musiken skiljer sig en hel del från det han gjort tidigare. Cassadaga var ett steg i den riktning som hans musik nu tagit, men där fanns det kvar en del av de saker som kännetecknar Bright Eyes. På den första skivan han gjorde i sitt namn hade han gått in för lite mer countryaktig musik och det fortsätter han med på den här skivan. Jag saknar Bright Eyes, speciellt de desperata skriken som kunde komma i hans låtar ibland, överlag var hans musik inte lika slipad och perfekt då som den nu kan kännas. Texterna tycker jag inte heller håller riktigt samma klass som de tidigare gjort.
Det är tråkigt att Bright Eyes inte finns längre, för den musiken var speciell och Fevers & mirrors är en av de bästa skivor som gjorts. Conor Oberst gör väldigt bra musik och båda skivorna är sådant som ska finnas i en skivsamling, men det känns inte alls lika speciellt som Bright Eyes musik gjorde och det är lite tråkigt. Oberst är så pass skicklig att han säkert kommer att byta riktning på sin musik fler gånger, men jag tror inte att det kommer att komma mer i det stuk som de gamla Bright Eyes-skivorna.

Dagens låt: Bright Eyes - Haligh, haligh, a lie, haligh, kanske den bästa låt Oberst gjort.